Confused
Ja det är väl bara förnamnet på vad jag är just nu, I guess.
Jag vet verkligen inte hur jag vill ha det, vad jag ska göra med mitt liv
eller vilka jag verkligen kan lita på.
Det känns som att alla försvinner, har vi vuxit ifrån varandra?
Och varför kan jag inte skriva längre?
Är det verkligen såhär mitt liv kommer bli?
Sitta i en äcklig kassa i en affär, skaffa ungar, volvo, hus,
fastna i samma gamla mönster och bli kvar i den här äckelstaden.
Det var inte så jag hade tänkt att mitt liv skulle bli.
Varför är det så lätt att ställa frågor, men så svårt att få några vettiga svar?
Det kanske är dags för mig att sova,
jag kommer inge längre i mitt tänkande idag i alla fall.
Imorgon blir det en bättre dag.
Sluta fundera så mkt =)
Du väljer själv, vill du ha det så, så blir det så. Annars är det du och ingen annan som skapar ditt liv och din framtid =)
Oj vad jag känner igen mig i det där. Ångest, ångest, ångest över sånt där. Vad ska man göra med sitt liv, och vad är det som är meningsfullt? Förhoppningsvis går det ljuset upp snart, åtminstone blir klarare än mörkret som är i dessa tider.
Vår ålder är nog den bästa och jobbigaste..
Och du.
Jag saknar dig oxå. Du känns så sann på något vis,
det går inte att förklara men som någon uttryckte det "du är oförstörd för mig", om jag tolkar det rätt.