När man var liten så var lycka varje gång man åkte till mcdonald's med mamma och pappa.
Man öppnade sin happymeal-box och man blev överlycklig när man fick upp leksaken,
och den var egentligen viktigare än själva måltiden.
Lycka var när en kompis fick sova över, man satt och lekte med barbie
tills nio på kvällen och nästa dag gick man ut för att bygga snögrottor.
Om man någonsin var rädd för monster under sängen
så var det bara att blunda, för då kunde dom inte se en.
Varför kan inte livet vara så enkelt?

Nu finns det ingen lycka som väntar i en happymeal-box.
Man måste skapa sin egen gnista som gör att man orkar fortsätta.
Det är inte så enkelt som att blunda för alla monster under sängen,
för nu vet man bättre,
Varje sekund så kan livet ta en ny vändning,
och lär man sig inte av sina misstag, då är man inte mycket att ha.
Men vad gör man om den där lilla gnistan av lycka försvinner?