Sorry men jag måste verkligen skriva efter att jag har sett den här dokumentären (läs: tsunamnins barn).

En föräldrers värsta mardröm är att förlora ett barn.
Och att göra det i en sådan katastrof måste göra outhärdligt ont.
Jag kan inte och vill inte ens försöka förstå hur
man måste må efter en sådan sak.
Hur ska man klara av att ta sig vidare i livet?

Jag beundrar människor som lyckas ta sig igenom en sådan sak,
sorgen kommer alltid finnas kvar men att lyckas se något
ljus i allt det mörka är beundransvärt.

Dom som var med i dokumentären kommer förmodligen aldrig läsa det här.
Men jag tycker ändå att det är viktigt för alla att veta (även om det inte bara handlar
om att förlora ett barn, utan om det mesta i livet) att hur jobbigt livet än blir
så finns det alltid ett ljus någonstans. Inget ont som inte för något gott med sig.