När jag berättar för folk att jag har fotfobi så börjar dom oftast skratta.
Visst, jag tycker också att det låter som en lite halvknasig grej och jag
skulle säkert också skratta om jag inte hade haft det själv.
Men jag tror inte folk förstår hur jobbigt det kan vara, i alla fall dom
dagarna som är riktigt dåliga.
Så jag ska bara berätta lite snabbt hur det är för mig,
sen upplever man såklart sina fobier olika.

En sån enkel sak som att klippa tånaglarna kan vara ett stooort problem.
Om jag har en bra dag så kan jag klippa tånaglarna så länge fötterna är blöta,
alltså direkt efter att jag klivit ur duschen. Har jag en dålig dag så klarar jag inte ens
av att se mina egna fötter.

Om någon rör mig med sina fötter, eller rör mina fötter så rycker jag antingen till
(det är på dom bra dagarna) eller så fylls jag av panik och ångest.
Ibland kan det vara så illa att jag bara vill börja gråta och skrika.

Jag har inte gått barfota längre än några minuter på jag vet inte hur många år,
och att vidröra mina egna fötter när jag inte har strumpor på mig är helt uteslutet.

Det här låter så himla fånigt, men fotfobi är som vilken fobi som helst.
Om någon som har fobi för spindlar blir tvungen att hålla i en spindel,
då fylls denna av panik. Den enda skillnaden är att mina fötter sitter på kroppen,
jag kan inte göra nåt åt det, så jag får ständigt kämpa med det som känns enkelt för någon annan.

Sådär, nu vet ni hur jag kan ha det ;D